Jag tror på kärleken. Hur skulle jag kunna göra något annat? Den finns hela tiden, den stora universella kärleken, den jag andas, den jag dansar i, den jag älskar i. Den är livet självt. Den kan aldrig upphöra att existera. Även när jag får mitt hjärta krossat finns den där, under allt, håller allt. Jag tror att ett krossat hjärta gör oss mer hela. Och det gör ont, att släppa taget om någon som fanns där, någon att älska med, kramas med, ligga sked, dansa, promenera, skratta, uppleva tystnaden med, uppleva musiken med, uppleva naturen med, uppleva livet tillsammans, dela tillvaron med. Men att ta sig tid att sörja, uppleva smärtan, krackelera, slitas itu och sedan se vad som finns därunder leder till något djupare, en kärlek som aldrig slocknar. Det är genom mörkret vi kan uppleva ljuset. Det gäller bara att våga, att lita på att där nere, på botten av det mörka hålet, vilar en skatt. En gyllene skatt, en mer allomfattande kärlek.

Romantik

Varje gång mitt hjärta har krossats har jag kommit ännu djupare in i min egen kärna, min egen kärlek, vetskapen att kärleken finns i mig och att den är oändlig och evig. Samtidigt så är jag en romantiker, kanske alldeles för romantisk ibland, så jag älskar att möta någon som kan reflektera min kärlek, vara nära, älska, röra och beröra. Jag är djupt passionerad och ger mig hel och hållen, jag kan inte älska halvt, s.k. förnuft har inte så mycket att komma med när jag ger mig hän i att älska någon.

Ovanmoln

Vi bär alla på rädslor att bli övergivna, sårade, avvisade. Den fysiska tillvaron här på Jorden börjar med en stark separation, vår trygga tillvaro i livmodern blir avbruten och där är vi, helt och hållet ensamma i vår egen kropp. Separationen bekräftas om och om igen med små (eller stora) händelser i barndomen och visst är det svårt då att våga ha tillit, att våga älska, att våga öppna sig. Risken för att bli övergiven är stor. Men jag är alltid beredd att ta risken, så länge jag inte överger mig själv kan jag aldrig bli övergiven av någon annan. Jag kan bli lämnad, men inte övergiven…

Delta i diskussionen

1 kommentar

  1. Tack, dina ord..precis vad jag behöver just nu. Hela kroppen värker av smärta, mitt hjärta och min själ har krossats då det enda, den enda, jag någonsin trott på i livet har lämnat mig plötsligt och totalt oförväntat. Han ger mig inga svar, och jag tänker, tänker, analyserar, varför? Allt vi delat, allt, allt, allt. Han friade till mig tre veckor tidigare..alla känslor, det djupaste inom oss har vi delat med varandra, han sa jag är hans själsfrände, att det aldrig funnits någon annat. Vi är vuxna, långs förhållanden bakom oss, barn… Jag hade ju äntligen hittat hem. Vågar nog aldrig mer tro, aldrig mer släppa in

Lämna en kommentar