Vaknar varje morgon lite som flickan ovanpå. Högt uppe här i tornet blickandes flera mil ut över världen där Minnebergs hus verkar vara små legobitar och Hässelbys torn de allra minsta tandpetare. Ulvsundasjöns spegel visar allt i dubbel upplaga. Två världar, en som är i fast form och en som är en spegel, men vilken är den verkliga, vad är äkta, är något bara en illusion eller är det möjligt att se bortom det vi kan ta på…? Min morgonvy som innehåller hela livet i sig. Sakta suddas alla kanter ut…

Om någon skulle ha sagt till mig bara för några år sedan, att jag skulle bo på tolfte våningen, så hade jag aldrig trott dem. Jag som då inte ville ha något annat än ett enplanshus där alla skulle kunna vara så nära marken som möjligt, där jag skulle kunna gå rakt ut och känna jorden pulsera under mina fötter, där berget höll mitt hus och jag visste att jag vilade tryggt i Moder Jords sköte. Jag som trodde att jag alltid skulle vara så nära henne så att jag skulle kunna känna varje hennes andetag, förnimma alla hennes dofter, röra mig genom alla hennes vågrörelser, vibrera i takt med hennes puls.

Jag bor nu här uppe i det stora tornet, men det jag känner är hennes arm utsträckt upp genom marken med handen kupad och där håller hon mig, där vilar jag. Jag kan ibland också känna att det i vissa stunder är en välsignelse att just nu bo på lite längre avstånd från hennes hjärta.

Där ute i skogen, vid vattnet, på berget, där jag bodde tidigare hörde jag henne flämta, där visste jag och såg bilder av allt som hände, varenda liten jordbävning i världens alla hörn registrerade sig hos mig. Nu får jag ha lite distans och mina fötter kan sväva här, 35 meter, ovanför hennes varma famn. Kontakten finns ändå, jag behöver bara medvetet känna in den, och då känner jag hennes kärlek men också smärtan i djuren som slaktas, i träden som skövlas, i havet som förorenas, i bisamhällena som slås ut.

Just nu är detta torn en plats för mig att älska henne som alltid förr, men vila en stund från att gråta hennes tårar. Att sitta i hennes kupade hand, men på en armlängds avstånd för att inte sprängas av hennes värkande hjärta.

Lämna en kommentar